Vem är frihetsgudinnan?

Det är många som reagerat på att jag har hög lön för min ålder (37 k). Ibland behöver jag nypa mig själv i armen när jag tittar på kontot den 25:e för att jag vet att det är få förunnat om man tittar procentuellt över befolkningen. Samtidigt är det helt klart så att jag förtjänar min lön (och mer därtill...). För er som är intresserade av att veta lite mer om mig tänkte jag ge er lite generell bakgrund:

Jag började som konsult inom IT/verksamhetsutveckling för några år sedan. Efter fyra år i universitetsvärlden flyttade jag till Stockholm och började som en rätt dåligt betald junior konsult. Sedan har jag med mer och mer erfarenhet klättrat upp i hierarkierna. Idag är jag projektledare i olika förändringsprojekt inom offentlig sektor, ett rätt kul jobb som jag är riktigt bra på.

Jag har alltid haft ett prestationsmonster (duktig flicka-syndrom) som gör att jag aldrig är nöjd. Jag undrar om man någonsin kommer att landa i den kompetens man har och sluta känna sig otillräcklig? Kanske är det otillräckligheten som gör att man fortsätter drivas att göra bättre och tjäna mer? Ibland blir jag triggad av att timpriset är kvittot på mitt värde som konsult och ibland får det mig att må illa. Jag drabbas ömsom av mindervärdeskomplex och ömsom av hybris, kan man säga. Det får mig oftast att längta efter ännu mer lön, som ännu ett kvittens på min kompetens. Men samtidigt längtar jag efter att stå utanför arbetsmarknaden, kanske men en halv fot inne, på mina villkor. Kanske skulle den där kampen mellan hybrisen och mindervärdeskomplexet lägga sig lite då?

Jag är uppväxt i en medelstor stad. Ibland längtar jag tillbaka till cykelavstånd och ibland hatar jag ljudet av tunnelbanan. Men i Stockholm är jag närmare familjen. Jag och min sambo äger en bostadsrätt (3:a). Den har ökat i värde något enormt sedan vi köpte den men samtidigt har vi lån som ger mig mardrömmar om natten (drömmar om bostadsbubblor och räntehöjningar). Vi har funderat en del på hur vi ska göra när vi blivit fria, om vi ska bo kvar i Stockholm. Jo, kanske, men samtidigt flytta längre ut i Stockholms län. Någonstans där det är nära till vatten, skog och skola. Som en småstad fast en bussresa från smeten.

Är det någon som känner igen sig i prestationsmonstret? Är ni stolta över vad ni tjänar eller tycker ni att ni förtjänar mer? När är ni nöjda eller kommer ni någonsin att bli det?

PS. Sparandet går BRA. Hoppas på 65% sparkvot denna månad. DS.