Uppväxtens ironi

Vi har väl alla i tonåren tänkt att vi ska bli allt annat än våra föräldrar. Alla irriterande beteenden de har ska man göra annorlunda som vuxen. När det kommer till mina föräldrar har de varit riktigt jäkla snåla hela mitt liv. När jag började jobba och tjäna pengar ville jag spendera mina på allt mina föräldrar aldrig köpte. Renovera lägenheten, köpa märkeskläder och dyra middagar ute. "Pengar är inget problem", har jag tänkt för mig själv, stolt över att jag inte var en sån där snåljåp. Det är något skamset över det, att välja det billigaste alternativet.

Vi har inte varit fattiga. Jag har många syskon (fler än de flesta i min generation) och min pappa har varit den enda som jobbat i familjen. En klassisk gammal könsfördelning i hemmet. Det har alltid funnits en prismedvetenhet i alla val vi gjort. Bob blandjuice, pulvermos, storkok, semester i stugor och varmkorv på rastplatsen. Jag drömde om en hamburgare på McDonalds men det var för dyrt. Poppade popcorn hemma för att ta med till bion i en plastpåse. En gång blev jag nekad en femma av min pappa när jag ville gå på toaletten på ICA. "Du kan hålla dig, det är gratis hemma". Fy fan, det minnet har satt sig fast att jag aldrig ska neka mina barn något sådant och aldrig bli en riktig snåljåp.

Men...  "Frihetsgudinnan"?! Visst kan jag erkänna att jag fått många av mina föräldrars mer oattraktiva vanor men snålstilen, ska jag ta över den? Nu snålar jag mer än de någonsin gjort! Till en början inbillade jag mig att mitt sparande är mer som en sport (och en hållbar, modern livsstil) och mina föräldrars snålhet var omotiverad och något att skämmas över. Snart står jag där och vägrar mitt barn en McDonalds-måltid och räcker fram en korvmacka hemifrån. Är det sådan jag kommer att bli? Och är det något fel med det? Den dagen jag motiverar ett nej med att "det är för dyrt" till ett barn har det gått för långt? Hur kan man förklara skillnaden mellan prismedvetenhet och fattigdom när barnet får ett nej?

Ironiskt nog så ser jag upp till mina föräldrars målmedvetenhet  nu. Det är först nu jag inser att de sparade som galningar, trots att vi var stor familj. Pappa brukade regelbundet avbryta mig i Bollibompa för att kolla börsen på text-TV. Nu i pensionsåldern är de mest utomlands, pappa jobbar rätt lite och de är ekonomiskt fria. Fria att hjälpa oss barn om vi behöver. Jag avundas dem för att de får tiden tillsammans. Så vill jag också ha det, om än bara lite tidigare än dem.

Kommentarer

  1. Gøy innlegg! Vi hadde det også slik, fikk aldri pølse på ferjen eller McDonald's som barn, for vi hadde alltid med oss matpakke. Det irriterte meg veldig, husker jeg, for "alle andre" fikk jo det. Jeg skulle ønske jeg ble vist hvilken økonomisk effekt det hadde, jeg hadde nok akseptert det mye lettere da.

    Men at du ikke fikk en femmer til toalett syns jeg blir feil. Når sparingen går ut over andre slik som det, da har det gått for langt.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hur ska jag kunna bidra när jag inte längre lönearbetar?

5 steg för att handla mat under 500 kronor per vecka

Vem är frihetsgudinnan?