Kampen mot din jobbångest
Nu börjar den mentala förberedelsen. Den obehagskänslan smyger sig på. Jag försöker att fokusera på att jag fortfarande har en lång, härlig dag framför mig men det är svårt. Alla söndagar i juli var inga söndagar utan just idag blev den första söndagen på länge. Ni är nog många som känner igen er i dagen-innan-jobbet-ångesten. Den är ju rätt stark efter fyra veckor härlig semester.
Det som är jobbigast är egentligen inte jobbet i sig. Man kommer tillbaka till utvilade, glada kollegor och saker att bita i. Kanske har man till och med nya perspektiv på problem man haft? Det är inte det och inte heller första veckan som är problemet. Det är vetskapen om den sinnesstämning som kommer där i slutet av september, början på oktober. Imorgon kommer jag att lunka långsamt till tunnelbanan, höra fågelkvittret, ta en lunchrast i solen. Men sen vet jag, att om ett tag så går jag fort igen. Snabba, allt för snabba steg (jag kan höra klackarna i korridorerna), fast det är lunchrast, och sedan småspringande till bussen som går just 16.48 fast jag vet att nästa bara är en kvart efter. Pulsen går upp när jag packar ihop och rusar till nästa möte och skippar toalettpausen för att jag inte vill bli sen. Jag sitter för längre och stirrar in i skärmen, utan att ens titta upp eller se vad klockan är. Ojdå, det blev 3 timmar utan paus idag. Bättre än igår i alla fall. Hem till soffan och stirra in i väggen. Det är DET, kära läsare, som gör att jag inte vill att den här söndagen ska ta slut. För det är så det blir ofta för en ung vill-visa-framfötterna-person som jag. Kanske känner någon igen sig?
Någonstans där i oktoberstressen tappar jag bort både nuet och mig själv. Saker jag gillar att göra. Cykeln står i förrådet och böckerna förblir olästa. Det finns alltid något att skylla på. Jag har ju ändå runt 10-12 år kvar att jobba, så jag måste hålla tiden ut. Så den här gången har jag en strategi. Jag investerade i helgen i en fåtölj och en ordentlig läslampa. Den ska påminna mig om att det inte får vara så att det endast är på sommaren jag har ro och koncentration att läsa. Jag måste kunna sätta mig där och läsa. Klarar jag inte av det har jag inte tagit pauser nog på jobbet. Det blir en måttstock på mitt välmående att kunna sitta i lugn och ro på kvällen och bara vara i min hörna.
Faktiskt så känns det lite lättare nu. Jag vet vad jag måste göra för att det ska bli en bra höst. Inte en jäkla stress-panik-höst som så många andra höstar när projekten når sina pikar. Man måste ta hand om sig. Det är svårt, men man måste i alla fall försöka.
Nu ska jag leva resten av dagen. Äta hembakade bullar, gå på bio och ta en cykeltur. Kanske ska jag ta en cykeltur imorgon också, fast det är måndag.
Det som är jobbigast är egentligen inte jobbet i sig. Man kommer tillbaka till utvilade, glada kollegor och saker att bita i. Kanske har man till och med nya perspektiv på problem man haft? Det är inte det och inte heller första veckan som är problemet. Det är vetskapen om den sinnesstämning som kommer där i slutet av september, början på oktober. Imorgon kommer jag att lunka långsamt till tunnelbanan, höra fågelkvittret, ta en lunchrast i solen. Men sen vet jag, att om ett tag så går jag fort igen. Snabba, allt för snabba steg (jag kan höra klackarna i korridorerna), fast det är lunchrast, och sedan småspringande till bussen som går just 16.48 fast jag vet att nästa bara är en kvart efter. Pulsen går upp när jag packar ihop och rusar till nästa möte och skippar toalettpausen för att jag inte vill bli sen. Jag sitter för längre och stirrar in i skärmen, utan att ens titta upp eller se vad klockan är. Ojdå, det blev 3 timmar utan paus idag. Bättre än igår i alla fall. Hem till soffan och stirra in i väggen. Det är DET, kära läsare, som gör att jag inte vill att den här söndagen ska ta slut. För det är så det blir ofta för en ung vill-visa-framfötterna-person som jag. Kanske känner någon igen sig?
Någonstans där i oktoberstressen tappar jag bort både nuet och mig själv. Saker jag gillar att göra. Cykeln står i förrådet och böckerna förblir olästa. Det finns alltid något att skylla på. Jag har ju ändå runt 10-12 år kvar att jobba, så jag måste hålla tiden ut. Så den här gången har jag en strategi. Jag investerade i helgen i en fåtölj och en ordentlig läslampa. Den ska påminna mig om att det inte får vara så att det endast är på sommaren jag har ro och koncentration att läsa. Jag måste kunna sätta mig där och läsa. Klarar jag inte av det har jag inte tagit pauser nog på jobbet. Det blir en måttstock på mitt välmående att kunna sitta i lugn och ro på kvällen och bara vara i min hörna.
Faktiskt så känns det lite lättare nu. Jag vet vad jag måste göra för att det ska bli en bra höst. Inte en jäkla stress-panik-höst som så många andra höstar när projekten når sina pikar. Man måste ta hand om sig. Det är svårt, men man måste i alla fall försöka.
Nu ska jag leva resten av dagen. Äta hembakade bullar, gå på bio och ta en cykeltur. Kanske ska jag ta en cykeltur imorgon också, fast det är måndag.
Kommentarer
Skicka en kommentar