Personlighetsförändrad och spargalen

Numera får jag passa mig i fikarummet på jobbet. Bita mig i läppen så att jag inte brister ut något i stil med "Ja, och det är BILLIGT också att åka till Åland, bara 60 kronor tur och retur såg jag!" eller typ: "Nej, jag står över finkaffet idag, det är så dyyyyyrt". Vem börjar jag bli egentligen? En spargalning? En riktigt jäkla snål typ? Prismedveten och hipp? Troligtvis inte det sistnämnda. Det sjuka är att det egentligen inte är ett problem för mig. Det är ett problem för att jag bryr mig vad andra tycker om mig. Jag är rädd att de inte förstår att det är ett riktigt häftigt mål och att jag egentligen inte är så snål utan att det är för att jag vill bli ekonomiskt fri. De förstår inte att det faktiskt en sport som ger kickar. Sparkickar och bra-deals-kickar, det blir bara svårare och svårare att dölja det för omgivningen.

Jag är rädd för vem jag håller på att bli. Är det någon skillnad på att vara en spargalning som jobbar mot häftiga mål eller en dryg snåljåp? Det är en hårfin gräns.

Här om dagen satt min mamma och klagade över att hon hade dåligt samvete när hon shoppade dyra kläder. Hon har ju bra ställt, men ändå kände hon skuld när hon spenderade på dyrare kvalitetsplagg. För ett år sedan hade jag sagt att hon var löjlig och att hon visst borde kunna spendera - "Du har ju RÅD!" är en mening som jag sagt till henne många gånger genom livet. Men den här gången hon klagade var jag på hennes motsatta sida. "Sjukt ovärt ju! Inte gör det dig lyckligare?" ville jag fråga. Men jag skojade och sade att jag kan hjälpa henne att spendera. Pssssh. Vilken lögn. När jag köpte en kaffe till bussresan i torsdags hade jag värsta ångesten. Tro fan att det kommer att hålla i sig djupt när jag är i hennes ålder.

Vill man bli en spargalning då? Det verkar svårt att vända det när man väl gått den banan. Och är det verkligen ett problem? Det kanske är så att jag måste jobba på att stå för det inför andra. Kanske inte att jag behöver vara den som alltid pratar snålt om pengar på jobbet, men en som faktiskt ger intrycket av att sparsamhet som positivt och inte skamset. Jag har lite kvar att jobba på där. Det är svårt och just nu är jag i något av en delad personlighet, spargudinnan eller mitt gamla jag?


Kommentarer

  1. Intressant. Jag är absolut ingen spargalning men jag tänker ofta på vad jag får för priset. Tycker inte det är konstigt.
    Jag tycker du ska stå för det du känner. Tycker du inte det är värt att köpa finkaffe, bra för dig 😀

    Kämpa på med dina mål och var glad för att du trivs på resan dit.

    Konsumtion är inte ett måste. Det är bra om vi sprider det i vardagen också.
    /Pappa betalar?

    SvaraRadera
  2. Hej, det är smart att spara så mycket det går! Själv köper jag vad jag vill ha och det bästa men alltid till lägsta möjliga pris. Får man fråga, hur kommer det sig att du bara har fonder? Eller har jag missat något? Lycka till!
    Hälsningar T

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jo, jag tror på fonder! Har en strategi som jag alltid kan luta mig mot som inte ger något utrymme för kalla fötter. Det känns tryggt och bra. Verkar som många med aktieportföljer går på magkänsla och har därför också svårt att slå index.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hur ska jag kunna bidra när jag inte längre lönearbetar?

5 steg för att handla mat under 500 kronor per vecka

Vem är frihetsgudinnan?