Hörrni - visste ni att jag är en spargalning?

Då var det dags att bli lite personlig. Det är ju så mycket siffror och grafer och sådant där ute, men endast ett fåtal som öppnar upp. Jag tycker att det mest spännande med sparande är vad som händer inom en. Inom en och runt en, med vänner och familj. Någon kanske tycker att sparande begränsar en att umgås. Man tackar nej och isolerar sig. Vissa kanske skäms över att välja bort att spendera? Eller kanske är några stolta och visar upp att de gör miljön en tjänst i att inte konsumera? Det finns många sidor av det här, och jag tänkte dela mina tankar kring ämnet.

Jag har skämts lite över hur sparsam jag är. Det har inte varit något jag velat berätta och hittills har jag dolt det rätt bra genom att äta ute med vänner, prata shopping med mera. Men nu tog jag mod till mig och berättade om min plan att gå i pension för två av mina bästa väninnor. Det var på en tjejmiddag och de tappade bokstavligt talat hakan över siffran jag sparar varje månad. Vi är alla tre välbetalda akademiker, så det är inte bara jag i gänget som har möjligheten.

Vi började för första gången diskutera budget, sparande och börsen. De tröttnade rätt fort, men jag hann i alla fall ge dem några tips. Deras största problem, som jag känner igen från mig själv också från förr, är att de använder argumentet "unnar sig" för precis allt. Jag "unnar mig" en ny Playstation, finaste märket på kläderna till barnet, resan till Asien osv. osv. Vi har liksom inte riktigt kommit över det där att vi var studenter en gång och levde på några tusenlappar i månaden. Glädjen av att gå från det till tredubbla håller liksom i sig och man är värd allt. Värd också för att man spenderar hela dagarna med att kämpa ihop pengarna.

Hur som, de var imponerade av mig och framför allt det faktum att jag hade ett mål. "Du är grym, du kommer nå det", sade en av dem. Klart som fan att jag kommer, tänkte jag. Det är nästan omöjligt att inte nå målet att gå i pension tidigare om man kollar på siffrorna. Men det sade jag inte.

Mina närmaste familj då? Ja, jag har faktiskt berättat om mitt FIRE-mål för dem också. Inte mina syskon, men mina föräldrar. De är riktiga snåljåpar själva, så de blev mest överlyckliga över att "jag är såååå lik dem". Alltså, det är jag inte (fortfarande något av en tonåring i sinnet ibland, ursäkta). Okej, lite då. Det är friheten vi vill åt och har gemensamt. De kan nu spendera mycket av sin tid utomlands för att de gnetat och vänt på kronorna hela livet. Jag har alltid varit irriterad att jag inte fått chartersemester eller att vi alltid tagit med oss termoskaffe, men jag förstår nu. De har fått en enorm frihet. Om de behöver kapital så finns det. Om de behöver hjälpa sina barn ekonomiskt så går det. Det är en enorm fördel som kommer efter många års sparande.

Jag är stolt i alla fall. Stolt över att jag hittat ett mål som jag vill nå så starkt. Och stolt över att jag vågat berätta om det. Stolt över att spara.

Jag utmanar er som strävar efter FIRE där ute - vågar ni berätta?